jag kommer aldrig förändras. utan: en gång uppknullad - alltid uppknullad.
efter åratal med (försök) till terapi och en del mediciner så kom jag nyligen, då jag självmant avslutade mina gruppsamtal, fram till att det inte finns några problem med mig. jag är inte mer sjuk än någon annan. jag har inga större lik i garderoben. jag blev aldrig utsatt för de där förfärliga sakerna som en del tyvärr varit med om. jag kan inte skylla på något. utan jag är frisk, om än dock en aning labil emellanåt och visst, en del tycker jag tacklat mina motgångar på ett högst omoget och oroväckande vis som skvallrar om att det finns problem att ta itu med men jag vill snarare påstå att det är ett fullt acceptabelt beteende om man jämför med många andras handlingar: jag gör iaf inte någon annan illa.

men det är nog där det triggas. eller det är nog där min gräns blir suddig, när man behöver någon annan för att göra illa sig själv. det är visserligen ingen ny taktik för mig utan snarare en välanvänd och någorlunda uttjatad metod som mest gör en beroende av andra. plus att allt blir så indirekt. & det kan ta tid. men nu menar jag när man, här och nu, behöver någon annan för att göra illa sig själv.
(intressant hur jag motar mina egna formuleringar...)
jag menar: när jag, här och nu, behöver någon annan för att göra illa mig själv.

för att komma till det jag vill säga, krävs det att jag rycker i alla möjliga trådar tror jag.
en utav de saker jag fastnat vid är något jag berätta för en barndomsvän, liza, på nyår när jag satt vid köksbordet i hennes föräldrahem & åt fantastiskt god sparris med smörsås & parmesan.
trots att jag alltid haft fantastiska vänner som funnits och klargjort att jag finns här och haft både famnar och dörrar öppna, leenden och medlidande ögon & allt man kan önska, så har ingen någonsin frågat mig om det. det & det. jag vet inte hur jag ska definiera det men eftersom det bara är just mina vänner som läser, så förstår dom.
och som jag sa till liza: jag vill inte lägga någon skuld. jag vill inte komma i efterhand & säga att såhär borde ni gjort för jag var omöjlig, det vet jag.

men ni accepterade alltid mina svar & det är det som gör mig så ledsen än idag.

jag sa nyligen till helena, en annan vän & i ett helt annat sammanhang, att jag behöver någon som trycker upp mig mot väggen & ger mig en käftsmäll varpå hon självklart motsatte sig detta & sa att nej men inte så men du vet... och ja, jag vet. men du vet inte helena. att det är det jag behöver.

för några veckor sen avslutade jag en kväll med att irra ut i natten & i skitvädret gå okända gator i kungsbacka utan att ens veta vad jag pyssla med och vart jag var på väg. & det ska ju inte behöva gå så långt tänker jag? bara för att jag säger nej betyder det inte alltid det. men det kan man ju inte säga. & definitivt inte erkänna.

jag känner nu när jag sitter & skriver att jag egentligen vet precis vad jag vill få fram. men det är för personligt. privat. det handlar om sex & destruktivitet. & det är väl inte sånt man bjussar på i en blogg? jag är inte mogen för det.
men för att återuppta början med mitt påstående ang att vara uppknullad.
på nåt sätt inbillar jag mig att det hänger på mottagaren, att det inte är förrän den dagen någon tröttnar på min skit & praktiskt taget trycker upp mig mot väggen, kanske ger mig en rejäl smäll, skriker för i helvete elin du måste börja mjukna nu. jag tror inte det är förrän då jag tillåter mig själv släppa taget.
under alla år är det en enda person som tagit sig an denna faboulösa idén, att försöka knäcka mig på just det självklara & rationella sätt jag just beskrev, som tillät rädslan för mig stiga åt sidan för en kort sekund & sedan berätta för mig precis hur patetisk jag var när jag låste in mig på toaletten, som i frustration & ren ärlighet förlöjligade mitt liv genom att håna, banka på dörren, skrika nåt i stil med att så du tror det blir bättre nu va!? men gör du så då, gör som du alltid gjort!!! lås du in dig där, gör som vanligt, sitt & skär dig & göm dig för verkligheten, precis som alla andra gånger då vi hamnar här! & jag minns att jag skrek ångest från min sida av dörren, satte mig på det blå golvet, samtidigt som jag plockade fram min självskadecocktail & tyst lovade mig själv att aldrig någonsin förlåta honom för de orden. aldrig någonsin. & det har jag inte gjort.

men han gick aldrig hela vägen. han försökte men det räckte inte. jag kan nämligen själv vara ganska hård just när det kommer till detta & det är nog därför folk ger upp redan efter bara kanske trettio gånger. jag behöver minst tvåhundra. & jag kan inte säga att jag skulle gjort någonting annorlunda ifall det hade varit min dotter. det är för komplicerat.

men ibland när jag blir kär så är det just detta jag faller för. för jag tror att det är nu det kommer hända, att det är han som är den rätta. jag tror att just denna killen, hockeykillen i rummet med gröna tapeter, jag tror det är han som kommer knäcka mig. jag tror att just denna killen, han som ser ut som en av syskonen i Hanson, han kommer ha tålamodet att nå ändå fram. jag tror att han, just denna killen, han som spelar poker & säger jag älskar dig, han kommer förstå mig. jag tror ju att äntligen, efter all väntan, så kommer den långhåriga festivalriddaren, han som ändå liknar mig, han kommer trycka kniven mot min strupe, tvinga ord ur lidandet & kanske till slut, befria mig, som hon sa. han kommer befria mig.

men nu är jag nog lite jävla optimistisk här.

för när mina vänner ifrågasätter mitt agerande, mitt behov av diverse, så rättfärdigar jag allting med att det inte ligger några destruktiva sidor bakom. jag vill till&med påstå att hela mitt agerande både uppstått ur & blivit ett ifrågasättande när det kommer till definitionen av självdestruktivitet samt regler & ramar kring frisk/sjuk när man granskar utifrån psykvårdens ögon. & det kan dom ju inte sätta sig emot, mina vänner? det är ju ett ställningstagande jag gjort utifrån, främst mina egna, men självklart även andras erfarenheter också & vem ifrågasätter någon som har erfarenhet i/av ett ämne man själv inte är insatt i eller själv har varit & geggat med?

hursomhelst.
jag kommer varken fram till det ena eller andra här. jag är trött. kanske lite uppgiven också men mest trött. & så är det synd att jag inte vill outa mina funderingar kring sex på min blogg för annars hade jag kunnat komma till poängen med varför jag skrev detta. men så långt tänker jag inte gå. inte idag.
men trots att man är frisk, relativt stabil, sköter jobb & har socialt kontaktnät, pojkvän & fungerande sexliv, så bränner det till rejält när man inser att once you're uppknullad - you'll allways be fucked up & man blir tvungen att leta fram gamla truls ur garderoben för att ens ha en chans att somna inatt.
& trots att jag valde mitt spår för många långa år sen & har fått både fantastiska & mindre värda erfarenheter av den sida jag valt att leva på, så ska jag inte förneka att jag ibland undrar hur det skulle vara om jag aldrig hade gett mig in i det så jävla helhjärtat.
för jag kan ju inte vända nu.

alla bah skaffar sjukt mycket barn at the moment. jag blir ju helt jävla stressed out av detta. hets, för fan!
snart blir väl jag också på smällen bara av ren panik & galenskap.
herregud. lugna ner er för fan.



(men så finns det några som förtjänar att skaffa knoddar. typ sophie.
bara för att hon är så jävla dödshet. & en bra människa såklart.
puzz)